Kinesisk bordshistoria går tillbaka tusentals år. De noggranna vanorna är en intressant blandning av praktiska skäl, vidskepelse och social tröghet. Västerlänningar förväntas inte känna till detaljer, men lär man bara någon lokaldialekt och några få ord, hjälper det alltid. Då blir middagen en ny trevlig upplevelse och en njutning även för värden.

Kinesisk bordsetikett anger hur deltagarna sitter och när. Etiketten dikterar när gäster äter eller dricker – och hur. Den anger även vem som ska lämna bordet och i vilken ordning. Men en kinesisk måltid betyder inte stelhet, utan fint matnöje och livlig konversation.

Vid många kinesiska måltider finns en hedersgäst. Även när man inte firar något officiellt eller stort, står oftast någon gäst i centrum för evenemanget. Personen är placerad mitt emot värden, som ”kommer först” enligt etikett.

Även om middagen saknar hedersgäst, finns fortfarande en social hierarki alla följer. Den mest respekterade är oftast fadern eller den äldsta mannen. Han blir värd för andra och kommer betjäna sina gäster, men betraktas inte som tjänare.

Värden äter eller dricker först, men ägnar stor uppmärksamhet åt sina gäster och deras komfort och nöje. Han ser till att deras tekopp är fylld och deras tallrik är full. En bra gäst tar i sin tur stickprov av varje maträtt och visar öppen uppskattning för de fina rätterna.

Saknas värd eller ”huvudperson” kommer en bra gäst betjäna andra och först därefter se till sig själv. Maträtterna placeras i bordets mitt så att varje alternativ är tillgängligt för alla. Faten stannar kvar där – maten flyttas till matgästens tallrik. Det är oartigt att flytta ett serveringsfat till ens egen tallrik, hämta mat på den, och sedan ställa tillbaka fatet. Till skillnad från västerländsk kultur anses det dock inte oartigt att sträcka sig över bordet för att nå ett serveringsfat.

Gästerna gläder sin värd om de tar en andra omgång, även om det slutliga resultatet blir kvarlämnad mat på tallriken. En värd kan bli sårad om gästen rensar tallriken, eftersom en tömd tallrik är ett tecken på att gästen inte erbjudits tillräckligt med mat. Likaså är det olämpligt att ta det sista av något från mitten.

Användning av ätpinnar är numera mer och mer frivilligt. Men under en traditionell kinesisk måltid det nästan ett måste.  Är man obekant eller otränad med kinesiska ätpinnar (som skiljer sig något från sina japanska kusiner) kommer man ändå snabbt upp i fart. Rätt teknik och lite övning gör att man snart blir ganska skicklig. Kom dock ihåg att aldrig ställa dem upprätt i en risskål, eftersom det liknar de rökelsepinnar som bränns i templet efter anhöriga som gått ur tiden.

Att följa bordets sedvänjor ger knappast fred i världen och att kränka etiketten leder inte till kaos. Men uppmärksamhet på traditionella seder och bruk kan leda till fina erfarenheter och ett leende från en tacksam värd.